onsdag 7 november 2012

Seghetens seghet


Idag var löpningen allt annat än guld och gröna skogar. Tvärtom, tror jag ganska snabbt skulle lägga löpskorna på hyllan om alla pass skulle kännas som idag. Hade sega och tunga ben från första steget och skulle det inte ha varit för att jag bestämt löparträff med André tror jag inte att jag sprungit alls. Åtminstone inte backintervaller som det blev nu.

Vi började med att värma upp i dryga 4kilometer och sprang sedan 10 gånger upp för en ganska lång backe. För mig var varje backdrag en kamp. Pulsen och andningen funkade bra men benen ville helt enkelt inte. Frustrerande när man skulle orka mera men det bara inte går! Helst av skulle jag ha slutat efter första, men det är det som är det fina med träningskompisar, man kan inte sluta bara för att det känns jobbigt. Kämpade på nåt sätt mig igenom alla 10 drag och sen var det bara ett par kilometers nerjogg före garmin visade 10kilometer och jag var hemma igen. 



Nu när jag har surat en stund över hur tungt det var så blir det återhämtning i form av filmkväll och en paleo chokladefterätt med smak av pepparkaka. Mimmi och Cessi ska vara testkaniner och smakar det bra så lägger jag upp receptet här också. 


1 kommentar:

  1. På tal om backdrag, brukar jag alltid hålla ögonen öppna när jag cyklar omkring i åtanke att hitta en ännu brantare och tuffare att köra i.


    Vad bra det där Sportmagasinet:) Näringsterapeuten som håller föreläsning i programmet är även min bästa kompis (som är elitdrottare)näringsterapeut och är väldigt duktig på det han gör.

    Förstår inte varför Finland ska vara så efter med alla andra avseenden är själva träningsaspekten. Skräckexemplet (som är sant) är att när länder man normalt inte ens har hört talas om, hade med sig mentalacoacher till OS i London, hade Finland inte med någon överhuvudtaget, men vi hade med en präst....

    SvaraRadera