Vasa Marathon 2012 - Racerapport

Varning. Långt inlägg!

Egentligen så bestämde jag mig redan i juli före Stockholms jubileumsmarathon för att inte tävla mera i år. Men så gick jag i mål i Stockholm och kände mig pigg. Redan då började jag fundera på att det skulle vara intressant att testa ännu ett marathon i år. Visste att jag hade mer att ge och orkade inte vänta till nästa års marathon så därför blev planen Vasa Marathon. Och tur är väl det, jag behöver kanske inte säga att jag är väldigt nöjd över beslutet att delta?

Varv 1. 50min 54sek (04:50min/km)

Vasa Marathon springs på en bana som är 10,5kilometer lång och man springer då alltså rutten totalt fyra gånger. Första varvet gick väldigt fort, det var mycket löpare men ändå inte för trångt och löpningen kändes lätt som en plätt. Vid 8 och 10kilometer stod brorsan och hejade och gav mig lite ny energi att springa vidare.

Varv 2. 50min 38sek (04:49min/km)
Ännu vid varv två var det ganska mycket löpare omkring mig och jag hade själv hittat ett tempo som kändes bra. Var lite fundersam på om jag skulle orka hålla det för mig höga tempo ända till mål och funderade lite på om jag borde sänka till ca. 05:00min/km. Men samtidigt så föddes tanken om nytt PB på halvmarathon och jag kunde inte förmå mig till att sänka takten. In till varvning kom jag på 1h41min33sek vilket betyder att jag förbättrade mitt personbästa på halvmaran med nästan 4minuter. Kändes hur skönt som helst och jag tröstade mig med tanken att även om jag skulle bli för trött under andra halvan så hade jag åtminstone ett PB med mig hem...

Varv 3. 52min 15sek (04:58min/km)
Nöjd över min tid på halvmaran begav jag mig ut på andra halvan och plötsligt var jag ensam. De flesta deltagarna sprang halvmarathon och nu var det inte många löpare längs med banan. Blev lite uttråkad och började istället koncentrera mig på att ta en kilometer i taget. Mitt mål var att hela tiden hålla mig under 05:00min/km och det kändes lättare mentalt att tänka "bara en kilometer till i detta tempo" istället för att tänka på att jag ännu hade halva marathonsträckan kvar. Efter ett par kilometer sprang jag om en kille som sen hängde på resten av varvet och även om han låg bakom så kändes det faktiskt ganska bra med sällskap. Fick koncentrera mig på att inte låta honom komma förbi och jag tror faktiskt att det passar mig bättre än att jag själv jagar någon annans rygg. Just före varvning såg jag Johanna som frågade om jag ville ha med henne som sällskap på cykel sista varvet och jag tackade ju förstås ja!

Varv 4. 55min 38sek (05:17min/km)
Sista varvet och ni kan säkert gissa hur glad jag var över att äntligen närma mig mitt mål? Vid varvning hörde jag att jag ledde så nu gällde det att hålla undan de andra damerna!
Men jag började känna av tröttheten och fick svårare att hålla samma tempo. Kände mig ändå ganska lugn eftersom Johanna försäkrade mig om att jag skulle ta nytt PB även om jag skulle typ gå sista kilometerna. Småpratade med Johanna hela tiden och det var mentalt lättare att ha någon som cyklade bredvid mig eftersom det inte fanns så många andra löpare att springa om. Var nog lite trött på att springa och började känna efter alltför mycket hur det kändes i kroppen, plötsligt tog trampdynorna ont i varje nedförsbacke, jag kände av en blåsa på ena tån, magen krampade lite och jag ville bara i mål...
När det var cirka 2kilometer kvar till mål cyklade Johanna iväg och jag fick fokusera på bara mig själv och mitt springande en stund. 2kilometer är i vanliga fall ingenting men sista två kilometerna på ett marathon kan kännas väldigt långa! Men så äntligen så såg jag stadion framför mig och fick dra ur det sista ur benen! Fanns inte en chans att klockan skulle få gå över 3h30min!

Några hundra meter före målgång (Johannas bild)

Inne på stadion hörde jag hur både mamma och pappa hejade på och det kändes underbart att gå i mål och få medaljen i handen! 3h29min28sek!!! Lyckokänslorna bubblade och allt kändes fantastiskt! Jag vann! Jag tog PB! Jag tog familjerekordet! (brorsan får börja träna nu...)

 Prisutdelningen. Trean hade ännu inte kommit i mål. (Johannas bild)

Tvåan Salla Järvinen och jag. 

Uppladdning: Träningen sista veckan har jag redan skrivit om och upplägget passade mig än en gång perfekt. Benen vara pigga och jag kände inte mig så tung och styv som jag lätt blir av helvila.
Under loppet åt jag 3 geler med 10km:s mellanrum och drack vatten/sportdryck vid varje vätskekontroll (3/varv). Under första tre varven hölls energin på jämn nivå och jag kände inte av någon dipp men på sista varvet började fingrarna att svälla och dessutom började jag frysa. Antar att det var vätske/saltbrist. Kan bero på att jag alltid häller ut hälften av det som jag försöker dricka... Nästa gång ska jag ta det lite lugnare vid vätskekontrollerna och förhoppningsvis få i mig mer vätska på det sättet.

Den mentala biten: Här ligger absolut den största utmaningen för mig. Är alltför bra på att intala mig själv att jag nog får springa långsammare... Speciellt under sista varvet när jag blev trött så ville de negativa tankarna ta över.

Lite mera "I can" och lite mindre "I can´t" skulle jag behöva under tävlingar!

Återhämtning: Att fara ut på krogen efter marathon är väl kanske inte den optimala återhätmningen. Men att missa fest med mina kollegor fanns inte på kartan så det blev så den här gången.

Vilade söndag, måndag, tisdag och nu har jag sprungit två kortare länkar idag och igår (6km&7km), pulsen är på normal nivå och enda som påminner mig om lördagens marathon är mina stela vader. Tar det lugnt ännu denna vecka men från och med nästa vecka tänker jag nog träna som vanligt. Blir alltför rastlös annars.

Summa summarum: Loppet gick bättre än jag vågat hoppas på och jag kan fortfarande knappt fatta att jag verkligen sprungit ett marathon på 3h29min! Det skulle jag inte ha trott för mindre än ett år sen när jag, halvdöd, gick i mål i Berlin Marathon på 4h10min. Men mycket kan hända på ett år och jag hoppas nästa år blir ett lika bra marathon-år! En sak är i alla fall säker; Jag ska ge mitt allt för att bli ännu bättre!